Det är så tråkigt när människan blir beroende av droger. Varför kan inte livet vara en drog i sig? Mina svärföräldrar har en bild - säkert från 70-talet - där det står att livet är bästa drogen. Varför känner vi inte så? Själv har jag aldrig vågat mig på att droga annat än alkohol. Jag har en känsla av att jag skulle fastna ganska lätt i något som jag sen tappar kontroll över. Som ungdom tyckte jag att jag inte hade kontroll över mycket i mitt liv men det lilla jag hade kontroll över ville jag definitivt inte förlora.. Men jag tror att jag var ganska förskonad ändå.. Jag umgicks inte i de kretsar där droger förekom. Det var knappt att vi provade alkohol. I kommunen där jag bor nu är vi också hyfsat förskonade från droger och ändå tycker vi att det förekommer i ganska stor skala.

Men efter att ha träffat många ungdomar så känns det ibland som att det är konstigare att de inte knarkar än om de gör det.. Det vissa människor blir utsatta för - av sina föräldrar eller andra som de borde kunna känna tillit till - ibland både kroppsligt och psykiskt... Varför är det så? Har vi människor en medfödd ondska som de flesta lär sig tygla eller är det att ont föder ont? Jag tror på det sista. När jag ser en nyfödd bäbis kan jag inte för mitt liv tänka mig att det är en ond bäbis.. om än jag hade mina tvivel på min dotter när hon var runt året.. Men det måste vara den ryggsäck vi bär som fylls med dåliga saker som gör att vi blir onda och dåliga mot våra medmänniskor..