För några veckor sedan var vi på bröllop, jag, maken och ungarna. Verkligen trevligt.. men det trevligaste av allt var att vi lärde känna en man - en amerikanare - som hade förmågan att se oss som personer.

Ni vet när man går omkring i sina gamla spår som.. mamma, matlagerska, städerska, arbetskamrat... så händer det att personen som egentligen är jag försvinner. Allt jag läste i skolan är borta och jag hänger knappt med i vad som händer i omvärlden..

Jag som läste filosofi och psykologi, sociologi och utveckling har nu fastnat i något som jag inte kan kalla annat än intellektuellt vakum. De böcker jag läser är lättlästa och kräver inte mycket av mig som läsare annat än att hålla ögonen öppna och följa rad efter rad.. På datorn sitter jag vid facebook och försöker komma på korta och fyndiga statusuppdateringar - och så läser jag ju lite snabbt igenom rubrikerna på Aftonbladet.

Men jag följer inte med i de olika krigens utveckling i andra länder, kan inga nobelpristagare, får inga priser för mina fantastiska blogginlägg..

Men när jag pratade med den här amerikanaren så fick han mig att känna mig intressant och attraktiv som person. Han ville höra mina åsikter, krydda lite med sina egna, diskutera och utveckla de samtalsämnen vi kom in på.. han verkade tycka att det jag hade att säga var intressant. När man pratade lyssnade han som om det jag hade att säga var det viktigaste i världen.

Jag och maken pratade om honom i flera dagar och vi fick båda energi som räckte till.. i eftermiddags då jag hamnade i någon form av paltkoma.. :D

Hur många människor träffar vi i vår vardag som får oss att känna så här? Borde det inte egentligen vara en av våra viktigaste uppgifter - att lyssna på varandra och ta varandra på allvar? Att få andra att må bra innebär att andra kommer att försöka få mig att må bra också. Att uppmuntra varandra till att tänka och utvecklas.. Jag tror världen skulle må mycket bättre då..