På svd.se kan man läsa Doktorn på sängkanten, som Inte är en nyinspelning av den gamla Mazurka på sängkanten utan ett reportage om en läkare som tycker att man inom läkarkåren inte tar relationen mellan läkare och patient på allvar.  Läkarna litar mer på datorerna än på sig själva, sin egen beröring, bedömning och sitt samtal med patienten.

När jag själv gick till läkaren sist så skrev jag upp mina symptom innan på en fusklapp för när man sitter där och känner läkarens stress och man måste få ur sig allt på en gång och då är ju givetvis hjärnan alldeles blank.

Jag tror på att läkaren ska spendera mer tid till att prata med patienten.. Kommer man ihåg att säga alla symptom annars.. och kanske när man sitter där och pratar att man säger något som visar sig vara lösningen på alltihop men det aldrig hade upptäkts om man bara varit snabb in- snabb ut..

Och det han säger om förtroende för läkaren.. Det har visserligen blivit bättre nu sen man har "husläkare" - det blir inte olika läkare var gång - men hur många patienter har inte han eller hon att ta hand om? Kommer läkaren ihåg vem jag eller mina barn är? Möjligen om man springer där för jämnan men tack och lov är det inte så. Får läkaren en helhetsbild över hur jag lever när han träffar mig 5 minuter åt gången... Ett besök hos läkaren tar kanske en timme.. varav kanske 30 minuter är i yttre väntrummet eftersom någon inte har hållit sina fem minuter hos doktorn och allt blivit försenat - 15 minuter är i ett undersökningsrum i väntan på läkaren och resterande 15minuter är fördelade på 5 minuter då han "undersöker" patienten och 10 minuter vid datorn..

Nej.. vi behöver ha tillbaka våra husläkare.. de som var husläkare på riktigt och som kände familjerna de hade hand om.. det borde vara roligare att vara läkare då också..