Jaha.. så var hans tid kommen.. Patrick Swayze är död.. 57 år gammal. Det är ju ingen ålder egentligen men cancer tar inte hänsyn till sådant.

Han har ju gjort en del bra filmer - ja, kanske inga oscars-filmer men vem kan låta bli att tycka om Dirty Dancing? Eller Ghost?.. söta kärleksfulla filmer.. hmm.. undras om hans fru tänker på Ghost nu och hoppas att han ska finnas där vid hennes sida..

Tror du på ett liv efter detta? Jag tror ju att vi har en själ och då borde den återanvändas precis som allt annat återanvänds.. jag menar blommor vissnar dör och blir till mull och fröar av sig så att det blir nya blommor.. varför skulle inte själen "fröa" av sig och bli till en ny människas själ? Och medan man väntar på att få en kropp att "hoppa in i" borde våra själar då inte sväva runt och mysa med våra nära och kära? Jag vet inte.. ibland tänker jag nog att det är så men jag har ju själv aldrig träffat på något.. "spöke" eller någon ande.. Men när jag bodde i farmors och farfars hus när farfar gått bort och farmor bodde på ett sjukhem så kunde jag känna någon sorts... närvaro av frid i huset... som att farfar var glad över att jag bodde där.. Kan ha varit inbildning.. eller inte..

Någon som varit nära döden och återvänt är ju Whitney Houston. Tänk att ha allt och så kasta bort det så.. för kärleks skull.. Alla vill ha kärlek men till vilket pris? Men jag kan också tänka mig att det är en stor press på en att ha allt.. folk får förväntningar som kan vara svåra att leva upp till och då är det nog lätt att ta till droger för att dämpa.. känslorna.

Men det där med kärlek är inte lätt. Det blir tydligen fler och fler singlar i Sverige. Är vi så rädda för att bli sårade att vi inte ens vågar satsa? Eller handlar det om att vi blivit för.. egotrippade.. att vi har svårt att anpassa oss till någon annan som kan komma och ställa krav? Att vi måste förverkliga oss själva innan vi slår oss till ro med en person? Varför inte utveckla sig själv Tillsammans med någon annan?

Nä.. det är inte lätt alla gånger att stanna kvar hos den man älskar.. och älskar man personen precis hela tiden? Det finns ju stunder då jag älskar min make mindre än annars - då jag nästan kan tänka sig att leva utan honom.. .men dom stunderna är faktiskt inte så långa att jag hinner skilja mig.. ;D

och om jag tänker efter så har jag älskat honom minst när jag älskat mig själv minst.. När jag varit låg och deprimerad och allt känts kass - då har jag bara velat kura ihop mig för att tycka synd om mig själv.. och så känner jag mig extra usel när han då är igång och aktiv och pysslar med hemmet, trädgården, ungarna och jag bara deppar.. Då tycker jag inte om honom eftersom han ger mig dåligt samvete..

Men andra stunder älskar jag honom hett och passionerat och kan definitivt inte tänka mig ett liv utan honom..