Gudrun Schyman pratar om att minskad arbetstid ska ge ökad jämställdhet. Många funderingar väcks och luftas i kommentarerna. Bland annat tycker någon att det inte är ett liv med 8 timmars arbetsdag 5 dagar i veckan.. Jag håller med. Jag kan tänka mig åtta timmar inberäknat att ta sig till och från jobb samt raster. Att vara ifrån mina barn i åtta timmar skulle vara ok men som det är nu är vi ifrån varandra alldeles för mycket och barnen får vara på dagis resp. fritids för länge. När det sen blir helg så har vi heltidsarbetande föräldrar så mycket att göra med hus och trädgård att man knappt har tid med barnen då heller. Ja ja.. lite är mitt eget val.. Vi kunde bo i lägenhet, vi kan gå ner i arbetstid. Men vill vi gå ner i status? Hur blir det för barnen om vi väljer att sänka vår status och inte kommer att ha råd med det som barn och ungdomar vill ha idag - kläder, resor, tv-spel, datorer.. Så länge människor bedöms efter sina ägodelar är jag inte redo att utsätta mina barn för det.

Men varför skulle minskad arbetstid ge mer jämställdhet? Ska vi inte i ett modernt samhälle som Sverige ändå kunna skapa jämställda människor oavsett kön? Till skillnad från Anna och Paul Anka så delar jag och maken på det mesta.. Han var hemma lika länge som jag med respektive barn, han bytte blöjor, han packar väskor och han lagar mat. Han sköter tvätten, dammsugar och diskar - jag städar badrum, dammar, diskar och lagar mat.. Jag snickrar och renoverar inne - han gräver och hugger i trädgården osv. Den som kan enligt sin almanacka, stannar hemma om barnen är sjuka..Men är vi verkligen undantagen här i Sverige? Jag kan inte säga någon på rak arm där det är självklart att det är kvinnan som ska vara hemma om barnen är sjuka - däremot vet jag flera kvinnor som haft svårt att släppa ifrån sig föräldradagar till papporna.  Ingemar Gens tar upp jämställdhetsfrågan "vem uppfostrar barnen" i en artikel i Allt om barn. Jag känner inte igen mig helt i det då vi som sagt delat på och delar på det mesta som har med barnen och hushållet att göra men det är ändå tankeväckande på flera sätt. 

Bland annat nämner han det där med att pojkar aldrig uppmuntras till att spela mamman i mamma-pappa-barnlek, vilket är intressant. Hur ska han kunna sätta sig in i hur det är att vara mamma om han aldrig får leka mamma - eller tvärtom.. hur kan flickan sätta sig in i att vara pappa om hon aldrig är pappan i leken? Skulle det vara ett första steg mot jämställdhet? Att man sätter sig in hur det är att vara det motsatta könet? Skulle vi få bättre förståelse för varandra? Jag tror att det kan vara så. Att empatiförmågan ökar och man blir snällare mot varandra. Det är inte lätt att vara man eller kvinna i det samhälle vi har skapat - vi måste öka förståelsen för varandra.

Jag tror dessutom att det skulle kunna vara en tankeställare för oss vuxna att se barnen ta våra roller. Jag kan skratta nu åt att min dotter låter och ser ut som jag - hur skulle hon se ut om hon spelade pappa? Hur uppfattar sonen mig eller dottern pappa? Skulle kanske också ge oss goda skratt....